Visst är det ärlighetens dag idag.
Affärerna skriver att jeansen kostar 200:- istället för 199:-
Och jag inser hur glada alla bloggare i Skellefteå är. Inga buttra ansiktsuttryck som faktiskt finns i verkligheten. (Jag säger inte att ni är buttra dear bloggers).
Jag är säkert hur lurad och naiv som helst, men vad förväntas av en tonåring utan tandställning och utan synfel (men har glasögon i alla fall).
Patetiskt, kan tänkas.

Jag tänkte presentera mig själv för den som orkar läsa denna text.
Ännu ett stort problem, att det är helt ointressant för omvärlden, det är bara Signeord. (Speciellt när texten kedjas ihop med ett osynligt sammanhang).

Jag mätte mig idag hos en tant som var längre än jag. Det visar sig att jag vuxit 1 ynka centimeter sedan min första termin i 8:an.
Jag är 1.66 cm.
Mitt hår önskar jag räckte till att täcka mina bröst som Eva i begynnelsen.
Jag kan inte lägga ner mina ben i marken som alla andra, jag har börjat se mig själv som unik istället för missutvecklad.
(Känns bättre så helt enkelt).
Mina vänner är det bästa jag har, ibland förstår jag inte hur vi är vänner, ibland gråter jag för att jag älskar dem så mycket.
Jag är rädd för döden, vad ska jag bli efter döden? Inte riktigt samma fråga som "Vad ska jag bli efter gymnasiet?"
Det krävs i princip ytterst lite för att locka fram ett skratt på mina läppar, och jag försöker vara empatisk, men jag har svårt att visa känslor.

Det här är inget jag skulle plinka med en sked på ett glas i skolmatsalen och predrika om.
Det här är något jag skriver i en mindre famgångsrik blogg och kanske kommer att radera inom kort, det här är gränsar över pinsamhetens tröskel.
Ska jag vara ärlig så har jag inget bättre för mig än att ställa till med en virtuell konferans.
Jag kommer att avsluta med ett förlåt, till alla. Jag vet inte varför, men det kändes som ett empatiskt (jag övar på att vinna över min svaghet när det kommer till empati, som ni kanske märker) slut på något som egentligen är ganska själviskt, men ändå givande.
Jag giver halva mig och tack, där var det slut.
Signe i ett A4, det räcker nog så.

När man ser en sådan här text så tänker man kanske direkt att någon dött. Att jag vunnit på postkodmiljnären. Att jag sett UFO:n. Att jag inte har något liv.
Jag kan inte säga att åsikter är fel, de är ju så rätt!
Och detta är ite min början till en politisk karriär.
Jag vet inte vad detta var, men jag kände att det behövdes.